måndag 16 maj 2011

Gästkrönikör: Caroline L Jensen


Jag debuterade här om dagen, med min tredje publicerade roman. Jo. Ni läste rätt. Jag, Caroline L Jensen, har fått två romaner utgivna tidigare. "Vargsläkte – Lykanthropos I" känns ändå som en debut. Det är nämligen första gången jag har vågat skriva det jag verkligen vill: dark fantasy och skräck. Recensionerna har börjat trilla in och både bokbloggar och tidningar har varit över förväntan snälla hittills. Det är jag glad för. Själv pendlar jag (som alltid) mellan ”Det här är nog riktigt bra!” och, ”Fan. En APA hade skrivit en bättre bok”. Det kanske låter konstigt. Det känns lite konstigt. 

Men så för ett tag sedan läste jag att: ”Only bad writers think that their work is brilliant”. Tur för mig, som just pendlar så där.

"Vargsläkte" är en småstadsskräckis, del ett i en trilogi om en klan skånska varulvar, och ligger alltså på bokdiskar överallt i landet just nu. Det är underbart. Det är galet. Det är skrämmande. Ungefär som en bra skräckroman.

Varför just varulvar, är en fråga som jag har fått mycket på senaste tiden. Min första reaktion är ”varför inte”? Varulven som fenomen är kittlande, och jag är övertygad om att vi dras till den eftersom vi alla i viss mån känner av det där monstret som bor inuti oss. Det där som vill ut. Men som vi tyglar. För hur skulle världen annars se ut?

Varulven går inte att tygla. Precis som seriemördaren i fiktionen är den något av en superhjälte, på det sättet att den inte är inlåst mellan de vanliga sociala ramarna. När monstret väl släpps lös går det inte att hejda. Och vem av oss har inte drömt om att få vara tygellös, då och då?

Samtidigt blev det faktiskt något av en överraskning för mig, att det blev just varulvar som fick huvudrollen i min första skräckroman. Som 15-åring slukade jag Anne Rices vampyrkrönika, och all annan vampyrlitteratur jag kunde komma över, och i väldigt många år ville jag inget hellre än att bli överfallen och bortförd till de levande dödas vackra gemenskap. Att skriva det vore ett sätt att få uppleva det där. Det är förövrigt en av anledningarna till att jag skriver skräck – det är det enda sättet på vilket jag kan uppleva världen på ett sätt som jag önskar vore sant.

Jag hade alltså ställt in mig på att min första skräckroman skulle handla om vampyrer. Men sedan hände någonting med dem. "Twilight" hände. "Låt den rätte komma in" hände. "True Blood" hände. "Vampire Diaries" hände. Och så vidare. Det gick en faslig inflation i vampyrer, och jag gillade inte alltid helt vad jag såg.

Hela idén om en vampyr som förälskar sig i en människa är i och för sig lite kittlande. Vem skulle inte vilja vara föremål för en sådan varelses eviga, brinnande passion? Men låt oss vara ärliga: hur sannolikt är det att du eller jag förälskar oss i en tallrik makaroner, eller annan valfri maträtt?

Nä. Just precis.

(Nu sitter det säkert någon där ute, som med oförstående blick klappar ömt på en falukorv och känner sig förnärmad. Eller. Jag hoppas att det finns någon sådan där ute. Till dig vill jag säga: Er kärlek är säkert både värdig och fin. Ta hand om varandra, du och korven.)

Hursomhelst. Jag blev lite trött, helt enkelt. Hur mycket jag än tilltalas av den spenslige 1700-tals vampyren med utsökta manér och vårdat språk, så saknade jag i den samtida vampyrlitteraturen ofta det farliga, djuriska och okontrollerbara som måste finnas i vampyren för att den ska vara läskig, och inte bara en ouppnåelig sexfantasi.

Anne Rices Lestat de Lioncourt är ett mycket bra exempel på hur man kan balansera det där på ett fint sätt. Visst är han het, och visst kan han bete sig som en gentleman och förföra dig. Men det kommer inte att sluta väl för dig, om du följer med honom hem. Han kommer inte att tygla sin blodtörst för en simpel människas skull.

Jag jublar förresten just nu åt Guillermo del Toros och Chuck Hogans underbara böcker "Släktet" och "Förgörelsen", och Justin Cronins "Flickan från ingenstans", där man i princip har korsat vampyrerna med zombier. De där vampyrerna är inget man vill stöta på i en mörk gränd. Precis som det ska vara. Jag är glad att pendeln i viss mån har svängt över åt andra hållet, och rekommenderar de här böckerna å det varmaste.

Så. Jag ville skriva en berättelse om ett skrämmande, men ändå vackert väsen.

Och vampyrer kryllade det av överallt.

En dag slog det mig helt enkelt att varulvarna var jämförelsevis orörda ännu, och att där fanns utrymme att skapa något eget, som ändå kunde vila på liknande premisser som vampyrmyten: Farligt, djuriskt, hotfullt, monstruöst men samtidigt mänskligt och vackert. Sexigt.

Idén om en människa som också är en varg, en skoningslös, hungrig och farlig varg som äter andra människor och som när den är i djurhamn inte styrs av mänsklig moral, men som när den befinner sig i sitt mänskliga skinn har förmågan att reflektera över sin situation var ett spännande tema.

Jag hoppas att även ni ska tycka det.

Caroline L Jensen

Vi ses väl på Bokia?

Den 19 maj klockan 13.00 deltar jag i Akademisk kvart, Författarmöte och signering på Bokia på Avenyn i Göteborg.

Den 4 juni signerar jag böcker på Bokia Killbergs Center Syd klockan 13.00, och den 18 juni klockan 13. 00 gör jag det samma på Bokia på Hansa i Malmö.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar