I dagarna landade två inbördes mycket olika men likväl besläktade böcker i butiken. Först att dunsa ner var Martina Bonniers coffee table-designade moderoman ”Obsession”. Eller om roman är rätt ord? Lite bläddrande fram och tillbaka och den känns som lika delar modereportage, damtidningsartikel och just skönlitteratur. I centrum står en fiktiv familj; moderedaktören Margaux, hennes make; jeanskungen Marc och dottern Miuccia, Sveriges främsta modebloggerska. Boken är illustrerad med fotografier av Nils Odier, omsorgsfullt kommenterade på samma sätt som i modereportagen.
En gång i tiden fanns det en reklam, jag har glömt för vad, någon slags slushie antagligen, där en hysterisk röst ropade ”Är det en läsk? Är det en glass? Är det en läsk? Är det en glass?”. Lite så låter det i mitt huvud när jag bläddrar i ”Obsession”. ”Är det en bok? Är det ett magasin? Är det en bok? Är det ett magasin?” i någon slags högpitchad tonart.
Men jag kan nog tänka mig att Martina Bonnier har haft väldigt roligt när hon skrivit. Kunnat fantisera vilt kring en värld hon känner väl och ta mycket mer utrymme i anspråk än vad som ryms innanför pärmarna på ”Damernas Värld” där hon till vardags är chefredaktör. Och jag är alls ingen motståndare till flärd, modefakta och intriger, men får ändå känslan av att detta kanske hade varit bättre som tv-serie. Jag blir helt enkelt inte riktigt klok på boken. Kanske klarnar det om man läser den? Någon som har gjort det och kan upplysa mig?
Bok nummer två har radikalt annorlunda infallsvinkel. Det är Gunilla Anders reportagebok ”Bomull – En solkig historia” som nu kommit ut i pocket. Att det inte rör sig om high fashion i tjusiga miljöer står klart ganska snart (det räcker ju egentligen med att slänga en snabb blick på omslaget). Det här är en sådan där bok som man egentligen inte vill läsa. I alla fall inte om man ska fortsätta blunda för hur den där t-shirten man just köpte för 69 kronor på valfri klädkedja egentligen är tillverkad. Ander reser till Uzbekistan där barn odlar bomull under hot, till USA där det ekonomiska stödet som betalas ut till bomullsodlarna dumpar världsmarknadspriset, till Västafrika, längs Sidenvägen…
Jag har varit nyfiken på den här boken sedan Yukiko Duke hyllade den i tv:s morgonsoffa, men det krävs nog att jag är beredd att helt lägga om mina shoppingvanor innan jag läser den. Lite som när mina köttätande vänner inte vill ge sig i kast med Jonathan Safran Foers ”Äta djur”. Eller så skärper jag till mig helt enkelt, läser och slutar köpa kläder med ett mörkt förflutet.
Ja, två disparata titlar som sagt. Om inte annat visar de på vilket bredd som ryms inom begreppet mode.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar