måndag 10 december 2012

"Jag ringer mina bröder" - liten bok som imponerar


"Jag ringer mina bröder och säger: Ligg lågt i några dagar. Stanna hemma. Släck lamporna. Lås dörrarna. Vinkla persiennerna på det där specialsättet som gör att ingen kan se in men ni ändå kan se ut. Dra ut sladden till tv:n, stäng av mobilen, lägg tidningen direkt i återvinningen.
Vänta tills allt har lugnat ned sig.
Upprepa för er själva: Vi är oskyldiga. För det är ni. Era samveten är rena. Ni har ingenting med det här att göra."

En bomb har briserat i centrala Stockholm. Bokstavligen. En bil full med dynamit har exploderat. Längs med stadens gator rör sig Amor, pratande i sin mobiltelefon, eller pratande i sitt eget huvud. Staden grips av paranoia, och det gör även Amor. För han är ju en av dem där. En av dem som är de första att misstänkas. Även om han är utan skuld.

"Jag ringer mina bröder och säger: Nu är det dags. Kliv upp ur era sängar. Raka era kinder. Sätt på er hela och rena kläder. Observera: kläderna ska vara precis lagom anonyma. Dom får absolut inte vara så anonyma att dom sticker ut i sin anonymiskhet. Lämna palestinasjalen hemma. Bär inte på någon misstänkt väska.
Så fort ni lämnar era hem förvandlas ni till representanter och därför är det av yttersta vikt att ni koncentrerar er på att smälta in. Le mot allt och alla (inklusive husdjur och skyltdockor). Gå maximalt normalt. Tacka högljutt om någon håller upp en dörr. Be om ursäkt för att ni finns. Viska på tunnelbanor, skratta tyst på biografer, förvandla er till osynlig gasform."

Jag ringer mina bröder går fort att läsa, en lunchrast, en kafferast, och sedan är boken slut. Liten till formatet. Få sidor. Ändå lyckas Jonas Hassen Khemiri få mig att känna mig nära Amor. Lära känna honom och samtidigt få en bild av ett samhälle som kastar skuld och skapar paranoia, som skapar klyftor mellan sina medbogare (svårt att inte associera till aktuella politiska händelser i ett visst parti).

Det är imponerande (inte för att jag är förvånad - jag väntar mig alltid imponerande av Khemiri) att i en så liten bok, inkapsla en historia som är så stor.  Ändå är det något som gör att jag glömmer historian ganska snabbt efter att ha läst den. Kanske gör sig berättelsen bättre som pjäs, den är ursprungligen tänkt som sådan. Premiär i på Malmö Stadsteater i januari. Iscensättningen kanske är den där sista biten som får berättelsen att nå ända fram.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar