tisdag 2 april 2013

"Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" - Hoppfull och djupt tragisk


Mirakel. Man tänker sig ett mirakel som något fantastiskt, upplyftande. Något gott. Men det mirakel som beskrivs i Göran Rosenbergs bok om sin far är så kringgärdat av död, grymhet och elände att det är svårt att hitta det där storvulna. Resan till Auschwitz ser likadan ut för alla, menar Rosenberg i boken. Det är resan därifrån som skiljer sig. Och det är detta solkade, sorgliga mirakel som han beskriver.

För givetvis är det ett mirakel. Om inte annat efter att ha läst boken förstår man hur varje överlevares historia är ett mirakel. Och att både mannen som ska bli hans far, David, och kvinnan som ska bli hans mor, Hala, överlever efter att de skiljts åt i Auschwitz och kan återförenas i Sverige, är ett mirakel. Men trots detta - trots att Davids liv begåvats med detta mirakulösa - så färgas det inte av det upplyftande och fantastiska. Han går från tyskarnas förintelseläger till att ta sitt eget liv som 37-åring.

I boken framträder porträttet av en far som författaren aldrig riktigt fått lära känna. Som startade sin resa i det judiska ghettot i Lódz och som avslutade den i Södertälje när sonen var elva. Det är en berättelse om ofattbar grymhet, och om viljan att bygga livet på nytt.

David och Hala skapar sig efter Auschwitz ett nytt liv i Sverige. Men hur gör man när rötterna kapats av? De hoppas att sonen ska bli vägen in i det nya livet. Han får ett svenskt namn, han ska tidigt lära sig läsa, han ska tidigt "göra platsen till sin" - ett begrepp som upprepas, och genom lille Göran ska den nya platsen även bli Davids och Halas. Det är i alla fall den vuxne Görans tolkning.

Historien berättas med minutiös noggrannhet (myndighetshandlingar, brev, tidningsurklipp, resor, fotografier - ingen sten verkar ha lämnats orörd). På så vis åtgerskapar Göran Rosenberg ett liv, faderns, som han knappt fått lära känna. Kanske hade han kunnat få den här historien berättad för sig, om han som vuxen kunnat fråga. Nu får han istället berätta den själv. Och han gör det mycket bra.

Det är alltså inte svårt att förstå att den här boken vann Augustpriset i höstas. Jag kan strössla adjektiv. Välskriven, engagerande, lärorik, omskakande, vacker, sorgsen. Göran Rosenberg gör också själva orden djupt betydelseladdade. Bland annat genom de otaliga upprepningarna.

"Projekt",  "göra platsen till sin", "språkförbistring", "uppehåll" är begrepp som upprepas och utvecklas historien igenom. Ett uppehåll kan vara den unge Görans korta väntan på tåget på väg till skolan, eller hela det liv som väntar David Rosenberg efter Auschwitz. Varje gång ordet dyker upp - en ny betydelse, en ny dimension till berättelsen. Det är ett fint grepp. Det är en fin bok. Samtidigt hoppfull och djupt tragisk.

Jag lyssnar på den. Det är författaren själv som läser. Det gör han också bra. Att hostningar, harklingar och en och annan omtagning inte redigerats bort gör ingenting. Snarare gör det lyssningen intim. Jag blir insläppt i familjen Rosenbergs historia. Får vandra vid David Rosenbergs sida, under hans korta uppehåll på vägen från Auschwitz. Jag tackar för det.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

ps. Eva läste boken redan i höstas när den kom ut. Såhär tyckte hon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar