onsdag 6 augusti 2014

Snyggt avslut!


Spoilervarning! Vänta med att läsa denna text tills ni har läst första och andra boken i serien!

Insurgent slutade med en riktig cliffhanger. Världen visar sig vara mycket större än vad Tris och Tobias någonsin kunnat ana. I tredje boken lämnar de tillsammans med några sammansvurna Chicago, som sjuder av vad som är starten till ett inbördeskrig, för världen utanför. En värld utan falanger. Men en värld som visar sig vara minst lika mörk och grym. Samma förtryck, samma trångsynthet, samma mänskliga ondska. Som jag sagt förut, det är ingen munter historia det här. Och det är faktiskt det jag gillar med den. Skiljelinjen mellan ont och gott är hela tiden flytande, huvudpersonerna tvingas ompröva sina sanningar och ifrågasätta sig själva och sina motiv. Det blir bra mycket mer intressant så än den klassiska uppdelningen i svart och vitt, rätt och fel.

I den nya världen delas befolkningen upp i genetiskt perfekta och genetiskt defekta. De genetiskt defekta har stängts in i stora läger, eller experiment som forskarna kallar dem. Chicago visar sig vara ett sådant experiment (parallellerna till diverse historiska utrotningsläger och övermänniskoteorier är inte svåra att dra). Ännu en gång ställs hela Tris värld på ända. Ska hon acceptera den nya sanningen och finna ett hem i världen utanför, eller ska hon solidarisera sig med de genetiskt defekta? För oss som lärt känna Tris är väl svaret givet?

I Allegiant växlar perspektiven mellan Tris och Tobias, och även om jag störs lite i början (har förstått av dem som inte lyssnat på boken att det varit svårt att hålla isär vem som berättar vad - det är ju betydligt enklare med ljudbokens två uppläsare) så märker jag efter hand att det tillför en dimension. Tobias får ett djup han saknat, och slutar vara sådär jobbigt helylle.

Överhuvudtaget fördjupas och utvecklas de flesta karaktärerna i bok tre (ja, de som inte dör då, Roth har som vi tidigare märkt inga direkta problem att avliva sina darlings och förlust är ett av bokens teman). Till viss del är det på bekostnad av det andtrutna tempo som präglat de två tidigare böckerna och visst finns en del stillastående partier, men de stör mig egentligen inte nämnvärt.

När jag skummar igenom vad som skrivits om Allegiant får jag uppfattningen att de flesta verkar rätt besvikna på boken. Det var inte jag. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att jag verkligen är imponerad av hur Veronica Roth avslutar sin trilogi. Våldsamt och modigt. Ungefär som Tris, när jag tänker efter.

Boken släpptes förresten på svenska i dagarna.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar