måndag 20 oktober 2014

Gästbloggaren: Alexander Söderberg



"Den andre sonen" och min häst.

"Den andre sonen" - Del två i trilogin efter "Den Andalusiske vännen" är ute.

När man skriver en trilogi innebär det att man också skriver en tvåa. Den i mitten. I ett filmmanus kallas denna del för akt två. På engelska går akt två under namnet action eller confrontation.

Den andra akten i en historia är nästan alltid en sorts framåtdrivande motor, som tar med sig handlingen från ettan och driver den mot trean. Jag valde att trilogin skulle vara direkt sammanhängande. Varje bok är en berättelse - alla tre bildar en historia.

Det är mörkare den här gången. Hector Guzman ligger i koma, Sophie Brinkmann är låst till Hectors organisation och tar ett beslut som borde vara rätt, men som blir alldeles fel. Konsekvenserna skjuts åt alla håll och kanter, studsar runt, träffar varandra, skapar kaos och lämnar henne i ett läge där hon måste handla utan att tänka på följderna. Hennes vänner blir hennes fiender. Rätt och fel suddas ut.

När jag inte jobbar, rider jag.

2012 köpte jag min första häst. Jag hade börjat lektionsrida några år tidigare. Blev varse om att jag blivit hästbiten. Jag ville ha en häst. Så jag började leta. Använde helgerna till att åka och provrida, studsade runt på oräkneliga hästar, pladdrade med hästfolk och tyckte att allt var allmänt trevligt.

Tillslut hittade jag honom, en valack, 10 år, flugskimmel – Quickstep F. Jag provred några gånger, sen köpte jag honom av familjen Ranehammar i Höörtrakten. Bra människor, bra hästmänniskor. Jag tog med mig mina tre flickor upp några dagar senare för att visa hästen. Ingemar Ranehammar mötte mig vid grinden, sa att Eva var uppe i paddocken och red min häst. Stolt och glad stegade jag upp med barnen i släptåg. Pekade på hästen som Eva red och frågade flickorna om de inte tyckte att han var fin? Och sedan började jag berätta om honom.

Ett skratt bakom mig. Det är inte Quickstep, det är en annan häst, sa Ingemar. Han skrattade så han grät, pekade på mig och sa att jag såg ut som en fågelholk. Mina flickor fnittrade hysteriskt när de bevittnade förnedringen. Jag låtsades skratta med, för att inte fullkomligt tappa fotfästet.

Han går under olika namn, beroende på min dagsform. Steppe, Lennart, Tarzan, Stefan, Schtoop eller bara Hästen. När han blir glad, eller vad det nu är för sinnesstämning, kör han ner huvudet i marken, och springer fort och okontrollerat. Då känns det märkligt att sitta på hans rygg, utan vare sig hals eller nacke framför sig. Vidare är han flyktbenägen, vill plötsligt bara dra därifrån, var vi än befinner oss. Det vill jag också, ibland, men inte på samma sätt. I honom finns det en genetiskt nedärvd instinkt som säger att rovdjur gömmer sig bakom alla träd och buskar vi rider förbi. Vidare är han rädd för brevlådor, allting som är blått, kossor samt saker som varken syns eller finns. Mina rädslor skiljer sig från hans. Jag är rädd för att dö i en flygolycka eller att någon ska dra ned byxorna på mig framför massa människor.

Jag är fri när jag rider. Inte så mycket vinden i håret, mer ansvaret, utmaningen, avskildheten. Där hittar jag en helhet. Ibland ligger dimman tät på morgonen och det är alldeles stilla. Ljudet av hans steg och det lugna rörelsemönstret i skritt. Jag ser rådjur, glador, häger, hare och vid några enstaka tillfällen, räv. Och mina tankar är alltid, utan undantag ljusa. Allt är bra, där på hästryggen. Så som jag alltid önskar det att vara. Ett naturligt tillstånd, att känna igen sig själv i det goda. Det är obeskrivligt schysst. Och det beror på honom, på min häst. Det vet jag alldeles säkert.

Sen letar jag fram ett längre stycke, gärna lätt sluttande uppåt, det kan vara gräs, stubbåker, skogsstig eller en grusväg. Och så trycker vi gasen i botten. Han accelererar omedelbart, hovarna smattrar mot marken. Han är snabb, stark, stolt och glad där han rusar fram i full sträckt galopp. Jag ler som en sol, vinddraget brummar i öronen, ögonen tåras, och jag kan inte sluta tacka honom.

När jag tränsar av så händer det att han lägger sitt stora varma huvud på min axel. Han vilar sig där, blir tung. Jag står still, balanserar och vill inte att han ska ta bort huvudet för fort. Jag klappar honom över ögonen, det gör honom lugn, kliar vid öronen och uppe på huvudet, stryker jämt fördelat över ansiktet och pannan. Han klipper nästan med ögonen och andas jämt och djupt. Det är han bestämmer hur länge vi ska stå så. Det känns alltid för kort.

Det är ett privilegium att få ha en häst.

Det är ett privilegium att få skriva böcker.

Nu har jag börjat arbetet med den tredje boken om Sophie Brinkmann, Hector Guzman, Jens Vall, Tommy Jansson och de andra. Ingen titel ännu. Den heter rätt och slätt bok tre i min dator, kommer att göra så ett tag. Titeln brukar komma i sista sekund.

Det känns spännande och inspirerande att börja med trean. På engelska kallas den tredje akten för Resolution. Lösningen, upplösningen. Att knyta ihop säcken och avsluta. I det här skedet innebär mitt arbete att samla ihop tankar, story och struktur. Jag skriver en hel del, Ibland håller jag tillbaka och ibland ger jag efter, låter berättandet ta sig framåt med en sorts tillit att historien klarar det, att vi klarar det, tillsammans … som att rida ungefär.


PS. Förutom djur finns det människor i mitt liv. Dem tycker jag också om. DS


Alexander

Alexander Söderberg, född 1970, är bosatt på Österlen och har tidigare arbetat med tv-manus som manusförfattare, redaktör och dramaturg. Han debuterade 2012 som författare med Den andalusiske vännen, den första delen i en trilogi med Sophie Brinkmann i centrum. Trilogin kommer ut i en rad länder, inklusive USA och England, och filmrättigheterna är sålda till Hollywood.
 
Nyfiken på "Den andre sonen"? Håll ögonen öppna. Snart lottar vi ut fem signerade exemplar.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar