måndag 1 december 2014

Ryck upp dig, Sharon Bolton!


Ni vet den där känslan när man hittar första delen i vad som förväntas bli en ny deckarserie och verkligen gillar den. Glad överraskning, mersmak, hoppfullhet. Mmmmm, den känslan. Den är grymt skön, framför allt med tanke på att deckargenren alltför ofta bjuder på lite sådär halvfadda anrättningar.

Jag vet att formen ofta inte tillåter alltför mycket överraskning och djup, men med rätt författare så. Ja, ni vet vilka jag menar så som jag tjatar om Flynn, French och Lehane. Kanske även Marwood om hon levererar också i tvåan. Enligt Johan göt hon det. Jag fick i alla fall den där känslan efter att ha läst första boken om Lacey Flint.

Ni vet kanske också den där känslan som man har inför Alan Banks efter etthundrafjarton böcker (har ännu inte läst "Revolutionens barn", kanske blir jag glatt överraskad). Känn efter... Ja, där är den! Känslan av grusad förhoppning och lätt besvikelse. Känslan av att man kunde gjort något liiite bättre med sin tid.

Där landar jag efter att ha läst Sharon Boltons fjärde bok om Lacey Flint, "En mörk och förvriden flod". Visst, Bolton var aldrig i närheten av favorittrojkan, men böckerna om Lacey har ändå visat sig vara grymt fin brukslitteratur. Fast nu går det på tomgång.

Okej, storyn är nog så bra. När Lacey (som nu jobbar som flodpolis, hon vill inte längre vara mordutredare, vilket ju är förståeligt) simmar i floden upptäcker hon liket av en ung kvinna. Och när det visar sig att det som vid första anblicken skulle ha kunnat vara en självmördare har mystiska skador och är inlindad i en svepning kan vår hjältinna såklart inte låta bli att själv kasta sig in i utredningen. Samtidigt är det någon som besöker Laceys husbåt och lämnar mystiska gåvor... Kan det ha något samband med mordet?

Hade detta varit del ett i en serie hade jag varit nog så nöjd, men jag börjar tröttna på grundförutsättningarna för den här berättelsen:

1. Hur kommer det sig att mördaren alltid är ute efter Lacey?
2. Hur kan två vuxna människor som har gillat varandra i tre hela böcker välja att inte bli ihop på riktigt, eller åtminstone ligga?
3. Hur många gånger kan man köra "Just when I thought I was out..." innan det blir rent löjligt?
4. Och hur länge ska Lacey egentligen kunna dölja sin bakgrund, när hon samtidigt... Ja, alltså ni som inte läst ska inte behöva bli besvikna här, men ni som har läst fattar – det har med Laceys upprepade fängelsebesök att göra.

Lägg till det till ett antal märkligheter i själva polisarbetet (tänker mig att poliser som läser den här boken kommer att få grava allergiska reaktioner), och ett ganska taffligt språk. Ja, det märks när man börjar tröttna på plotten. Njaeee, den här gången var mötet med Lacey ingen höjdare. Ryck upp dig Sharon Bolton! För det här är helt enkelt OVERKLIGT! Jag vet att genren i sig inbegriper ett visst mått av icke-realism, men alltså, någonstans vill jag ändå kunna få tro på det jag läser. Det är ju inte fantasy direkt.

När jag tittar tillbaka ser jag dock någon slags varannanboksrörelse. Ettan – grym (på flera sätt), tvåan – betydligt svagare, trean – upp igen... Kanske är det bara att hoppas på att det tar sig till femman. För jag kommer ju att läsa (alltså, jag har ju läst alla Peter Robinson, trots att jag egentligen tröttnade för flera böcker sedan). Om det gör mig till en trogen själ, eller bara rent dum... Ja, det lutar väl egentligen åt det sista. Eller så är det helt enkelt jag som är Al Pacino.



Kerstin Andersson, som övertagit Karin Lithmans jobb som uppläsare av serien, gör ett bra jobb i alla fall. Ingen skugga ska falla över henne.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar