lördag 18 juli 2015

Hej då Niki, och tack!

När jag började mellanstadiet fick jag en ny kompis. Hon hette Niki och hon var något alldeles särskilt. Hennes fantasi tog liksom inte slut. Tillsammans med henne blev världen större och äventyrligare och mer gränslös. Vi skrev berättelser och ritade serier och spelade in egenskrivna mysterier på band. Vi var upptäcktsresande längs Vitsippsdalens floder (barfota i vattnet alldeles för tidigt på året). I hennes mormors gamla pälsar förvandlades vi till stenåldersmänniskor, bosatta bakom landskapsstugorna i Slottsskogen. Nakna drog vi runt klipporna på sommarstället på Tjörn, strandsatta sjömansflickor, fria vildar, och grillade musslor, gjorde lerkärl. När det var något särskilt farligt lekmoment vi inte riktigt vågade oss på ropade vi "Tänk på indianerna!" (underförstått att indianerna var de modigaste människor som någonsin vandrat på den här jorden). Och så gjorde vi det ändå.
I högstadiet var Niki en av de två människor som gjorde tillvaron uthärdlig och tron på en framtid bortom ändlösa skåpsbeklädda korridorer, glåpord, kyla och vardagsterror möjlig. En sådan viktig vänskap.

Senare gled vi ifrån varandra, som man ofta gör, men sågs ändå när vi fick chansen. Och när hon för snart två år sedan över en fika berättade att hon höll på att skriva en bok om vår mellanstadietid blev jag eld och lågor. Mot löftet att bränna efter läsning (eller datorålderns motsvarighet - jag lovade givetvis att stampa på datorn och sedan gräva ner den), ett sådant typiskt Niki-löfte att avkräva, fick jag läsa det färdiga manuset. Och jag kunde inte sluta. Jag började sent på kvällen och läste till långt in på morgonen. Gjorde mitt-i-natten-kaffe för att inte somna. Slutade inte förrän jag nått sista sidan. För det var ju Så Bra. Barbro Lindgrenskt bra.

Det där "burn after reading"-löftet gjorde att jag inte skrev om boken då. Men jag tänkte på vad jag skulle skriva här. Hur roligt det skulle bli att få skriva om boken och om vår vänskap när hennes debutantporträtt dök upp i SvB.

När utgivningslöftet kom (för det är klart det kom) hade vi ett jublande telefonsamtal. Andlöst och entusiastiskt. Om ändringar och förbättringar, om illustrationer och framtid. Det var sista gången jag pratade med Niki. För lite mindre än ett år sedan försvann hon. Och allt det där som var hon, livslusten, omättligheten, kompromisslösheten och den speciella förmågan att förhöja verkligheten är borta nu. Obegripligt ung. Obegripligt snabbt. Borta.

Så att läsa hennes debutantporträtt blev inte som jag tänkt mig. Inte heller blev den här texten som jag tänkt mig. Det är med sådan enorm saknad jag skriver. Parad med en sorgsen glädje över att boken ändå blev färdig och kommer att kunna läsas av många.
I början av september kommer den ut, "Bara vara Jojo" av Niki Nordensköld. Jojo är Niki. Och Miranda är jag. På boksidorna kommer vi att kunna leva för evigt. Tack för det Niki. Och tack för allt det som var vi och som jag nu får bära inom mig.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar