onsdag 10 februari 2016

En kedja av röster


"Kanske borde vi fått träffa en psykolog" reflekterar vid något tillfälle en av de hundratals kvinnor som Svetlana Aleksijevitj pratar med i Kriget har inget kvinnligt ansikte. Citatet är ett av många som ringar in den totala övergivenhet som drabbade de kvinnor som kämpat i röda armén under andra världskriget.

De kämpade sida vid sida med männen. Var prickskyttar, chaufförer, ingenjörer, sjukvårdare, läkare, spanare, stridsvagnsförare, piloter. Men hjältar var de aldrig. Den rollen var förbehållen männen. Efter att ha varit systrar och kamrater på slagfältet bemöttes de kvinnor som återvände istället med misstänksamhet, skepsis, förakt. Vad för slags kvinna lämnar sina barn och ger sig ut i krig? Det vet man väl vad som pågick där ute på fälten, bland alla män?


Svetlana Aleksijevitjs bok är ett mastodontprojekt, reserachen löper över nästan 15 år. Det färdiga resultatet bildar en kedja av röster, av berättelser, en slags själens väv. Hon ger det obegripliga ett mer begripligt, ett mänskligt, ett kvinnligt ansikte. Det är ett storslaget projekt. Ett stycke bortglömd och förträngd historia som får komma till ytan.

Berättelsen som växer fram är i det närmaste outhärdlig läsning. Men samtidigt djupt engagerande, nästan förtrollande. Den här blicken på kriget är ny. Långt, långt bort från framryckningar, slag, segrar, kartor och diagram. Det är människans historia. De unga frivilliga flickornas historia. De som bytte klänningar mot uniformer, klippte håret och stred för fosterlandet. Uppoffringarna. Vidrigheterna. Blodet. Övergreppen. De personliga förlusterna. Men också övertygelsen, kamratskapen, kärleken.

Det är också de gamla kvinnornas historia. De som ser tillbaka på sitt liv och vad det blivit. Vad kriget gjorde dem till. Vilka efterverkningar det fått. Många är de som inte kan med färgen rött. Som inte kan se styckat kött efter hemkomsten. Som tigit om sina upplevelser för att de inte passar in i historiens narrativ. Som nu vill berätta.

Ur inledningen: 
Männen... De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium...
På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...«
Jag kom till en familj... Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubbarna? Var är sylten vi hade med oss från landet?« Efter min enträgna vädjan lämnade han ovilligt ifrån sig sin plats med orden: »Berätta nu som jag har lärt dig! Utan tårar och en massa kvinnliga detaljer: hon ville vara vacker, förstår ni, så hon grät när de klippte av henne flätan.« Senare erkände hon viskande för mig: »Hela natten har han studerat »Andra världskrigets historia« med mig. Han var orolig för mig. Och nu är han rädd för att jag skall minnas fel. Att jag inte skall berätta på ett
Så var det åtskilliga gånger, i åtskilliga hem.
Visst gråter de ofta. Och skriker. När jag har gått tar de hjärtmedicin. Eller kallar på ambulans. Men ändå ber de: »Du kan väl komma! Du måste komma! Vi har tigit så länge. I fyrtio år har vi tigit...«


Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

2 kommentarer:

  1. Jag vill absolut läsa Svetlanas böcker för de verkar så intressanta.

    SvaraRadera
  2. Usch ja, vilken bok, vilka berättelser. Men så viktiga. Jag vill läsa er av Aleksijevitj, men det får nog dröja lite till, den här måste fortfarande få tid att sjunka.

    SvaraRadera