tisdag 15 mars 2016

Ars longa vita brevis

She is a painter. He is a poet. Their art bridges time.
Jag hade problem med att komma in i Radiant Days av Elizabeth Hand. När jag nu läser Generation Loss undrar jag om det inte är samma sak med alla Hands böcker (minus Wylding Hall som jag sögs in i från första stund). I alla fall de fyra jag har erfarenhet av. Ett initialt "vad är det här för berättelse?" följs av ett totalt uppgående i ett storslaget universum.

Radiant Days handlar om Merle Tappit, en avig men begåvad konststudent, som lämnat sin redneckfamilj för att studera på Corcoran School of Art i Washington D.C. Hon känner sig som en främmande fågel på den finkulturella konstscenen och föredrar den mer direkta gatukonsten. På nätterna drar hon runt och målar stadens väggar med taggen Radiant Days. Det är 1978. Men året är också 1870 och en ung Arthur Rimbaud har precis lämnat sitt hem med siktet inställt på Paris och poesin.

Historierna berättas parallellt, och kanske är det just detta hoppande som gör att jag har svårt att ta mig in i berättelsen. (Den amerikanske uppläsarens lite småfjantiga franska brytning i dessa avsnitt gör säkert sitt till.) Men ganska snart förstår vi att historierna kommer att stråla samman, och när de gör det... Då är jag fast. Det här är en bok för alla oss som älskar inte bara böckerna och tavlorna, utan också att fundera över vad som finns bakom orden, bakom duken. Historien, inspirationen, passionen.

För som alltid skriver Hand om konsten. Här är det poesin, måleriet, musiken, och deras förmåga att tänja och spränga verklighetens begränsningar. För den som tycker att romanens tidsreseaspekt är lite för mycket sci-fi finns alltid tolkningen att det är konsten i sig som skapar det här överskridandet av tid och rum. Att vi talar med varandra över århundrandena just genom det vi skapar. Jag älskar den idén. Och jag önskar att jag upptäckt Elizabeth Hand när jag var tonåring (vilket på sätt och vis hade varit möjligt, hon publicerades första gången 1988, även om ingen av de böcker jag läst hittills fanns att tillgå under mina tonår). Hur hon då hade förstorat min värld! Å andra sidan väcker hon där den tonåriga läsaren i mig nu. Och det är underbart att få svänga sig med de där stora känslorna och tankarna! Således inte bara bokens karaktärer som tidsreser.

Radiant Days bjuder också på en av årets absolut mest älskansvärda bifigurer. Vagabonden Ted, gudabenådad musiker på glid, med förmåga att röra vid livets innersta kärna, vid vår fulla potential. Han är ren magi. Att han strör Dylan-citat omkring sig gör inte saken sämre.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar