Så tog jag mig då samman och läste Karolina Ramqvists Flickvännen. Jag har dragit mig. Inte för att jag inte trott att jag skulle tycka den var bra, utan för att den skulle vara för obehaglig. Obehaglig var den också, men inte sådär krypa-under-skinnet-förfärlig. Kanske för att huvudpersonen Karin inte tillåter tankarna och känslorna att vandra sådär djupt att det blir på riktigt outhärdligt. För läsaren. För det förstår ju vem som helst som läser, att just outhärdligt är vad det är för Karin.
Boken utspelar sig under en helg, Karin väntar på sin gangsterpojkvän John som är iväg på ett jobb. Hon undviker skickligt nyheterna, undviker skickligt att tänka på vad det är han gör när han är borta. Putsar den rostfria diskbänken, går ut med kamphunden, börjar röka som alltid under "de här helgerna". Tiden går outhärdligt långsamt. Värre för varje jobb. Den här gången är det också någonting som händer i Karin. Är det ett tvivel som smyger sig in? Eller är det en föraning? Är detta gången när han inte kommer tillbaka?
Karin har valt bort det liv som hennes mamma ville att hon skulle ha. Det liv som hennes systrar lever. Utbildning och ekonomisk jämställdhet mot ett liv som gangsterfru. Kanske, tänker hon, skulle ingen vanlig kille vilja ha henne. Men framför allt, hon skulle inte vilja ha en vanlig kille. De andra pojkvännerna hon haft har pratat om allt de vill ge henne. John ger henne ett hus. Bara sådär. Hon älskar sitt hus. Hon älskar livet i lyx. Älskar känslan av att vara värd allt det där. Älskar John. Känslan av att vara allt för någon.
Vad John gör för att få in pengarna vill hon däremot inte tänka på. Hon frågar inte, vill inget veta. Styr undan samtalet när väninnorna, Johns vänners flickvänner, vill prata. Ändå. Ångesten. Sömnsvårigheterna. Väntan på att telefonen ska ringa. Rädslan för att vara ensam som blir större och större. Tiden som går så långsamt. Ingen från hennes gamla liv finns kvar. Och jag tänker: Hur ensam blir inte den som inte vill vara allt för någon och ändå inte kännas vid det han gör. Vad finns kvar? Vilket handlingsutrymme har man?
Karin är inte dum. Hon är inte blind. Vi får inte låta oss luras av hennes troféhustruliv. Karin ser vad som pågår. Men orkar hon se klart? Flickvännen väcker frågor om makt, om över- och underordning. Utan några på förhand givna svar. Trots stiltjen i det övergivna hemmet är den lika intensivt spännande som en psykologisk thriller. Det är mycket tjusigt, men visst finns det rost på den där diskbänken?
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar